Detta inlägg, som blir det första på över 1,5 år, har jag valt att titulera, “Michael Wolf – En hjältes sorgliga avsked”. Skälet är självklart att jag känner oerhört starkt för Michael Wolf.

Som beundrare av Michael Wolf, ända sedan dagen han tillträdde som Swedbanks VD för snart 8 år sedan, har jag haft ett och annat att tycka om såväl Michael Wolf som den bank han företrädde. Som många av er vet skrek jag länge halsen av mig för att så många som möjligt av er också skulle få upp ögonen för banken och dess aktie. Många hundtratals meter text kan jag tro att det blev…

Själv träffade jag inte botten. Jag fick till slut ett snitt på 21.20kr per aktie. Sett till aktiekursen och de många utdelningar som varit sedan dess har min investering ändå mångdubblats. Jag har just denna aktie att tacka för väldigt mycket, men kanske minst lika mycket Michael Wolf.

Det är lätt att tro att att en aktiekurs som Swedbanks skulle ha föga påverkats av just VDn. Jag menar, banken verkar trots allt på en nära nog monopol-marknad och hade redan innan Wolf tillträdde en dominerande ställning. Hur mycket skillnad kan då en man ha gjort? Och skulle det verkligen kunna motivera den ohemuligt stora fallskärmen om nästan 20 miljoner kronor?

Låt mig börja med att besvara den första frågan. Den i sin tur kommer automatiskt att generera svaret på den andra frågan.

Givet den stabila situation som finansvärlden befunnit sig i de allra senaste åren kan man i princip någorlunda höftmässigt anta att vilken fingerfärdig klåpare som helst, som inte dristar sig till fjärran sällsynt riskfulla hybrisuppdrag, kunnat navigera en så stor, stabil och säker skuta som Swedbank. Banken är en av Europas bäst kapitaliserade banker och verkar på en relativt skyddad och trygg marknad. Ja, ganska många kan ro en sådan skuta i land under några års tid.

Men, och det är nu det betydligt mer svårsmälta svaret skall avhandlas. För det finns förstås ett “Men”. När det blåser som allra stormigast på aktiemarknaden, vad är det som då prissätts? Klart är i alla fall att det är andra faktorer som prissätts i förhållande till de tider då det råder total trygghet.

Jag minns själv hur jag bad till de osynliga aktiegudarnas allra högsta väsen år 2008 då den totalt inkompetenta VDn, Jan Lidén och hans lika ogenerat och osympatiska bundsförvant till styrelseordförande, Carl Eric Stålberg, likt högvoltsbeskjutna bankrånare fastklamrade i bankvalvets galler med kilovolt runt halsen, vägrade släppa taget om sina poster på Swedbank. Det som egentligen varade några månader kändes som en evighet. Men så kom dagen då min personliga bankkontakt på Avanza äntligen fick uppleva lite lättnad över att min smått överbelånade portfölj hade vänt och äntligen, för första gången på månader, såg ut att vara på rätt väg igen. Okej, jag blev nog lika lättad som bankmannen.

Först fick Lidén sparken och kort där efter så även Carl Eric Stålberg. Allt hopp hade ställts till en något mer anonym Michael Wolf. Förvisso hade Michael Wolf gjort stordåd inom andra bolag, men det var första gången som Swedbanks aktieägare skulle få anledning att höja på ögonbrynen vid blotta utropet av Michael Wolfs namn.

Genom att ta några snabba beslut om att stärka bankens kapitalisering, inte bara en gång, utan två gånger, fick marknadens galenpannor till prissättare en chans att verkligen uttrycka sin åsikt.

Med råg i ryggen, intervjuer med stenkoll blandat med stor portion ödmjukhet och sjukt bra poker-fejs tog Michael Wolf alla med storm. Till och med galenpannorna hade fått nog och aktiekursen började skjuta i höjden. Blankarna, med schweiziska skitbanken UBS i spetsen, fick mer bråttom än en kräksjuk vuxen att hitta närmsta utgång.

Poängen är att marknaden inte enbart prissätter de fundamentala värdena. Och det i sig är förstås inget nytt. Däremot visade Michael Wolf att han var rätt man att förvalta Bankens och aktieägarnas förtroende att ta banken ut ur den djupa kris som den befann sig i. Ett förtroende han förvaltat väl under många års tid.

Ett mycket litet exempel på hur Wolf bidragit till att tänka lite utanför den traditionella boxen är att Friends Arena inte hade hetat Friends Arena om det inte varit för Michael Wolf. Detta kan förstås jämföras med Tele2 Arena, Ericsson Globe Arena, Fazer Arena osv osv.

Sammanfattningsvis kan Michael Wolfs största tillgång för Swedbank, och bidrag till oss aktieägare, beskrivas med ordet, “förtroendekapital”.

Michael Wolf har under sin tid i Swedbank tjänat inte bara mindre än övriga bankkollegor, utan betydligt mindre än sina jämlikar på SEB, SHB och Nordea. Den som vill kan självklart kolla upp detta enkelt. Jag har själv, sedan många år tillbaka, skrivit på denna blogg att det faktum att ersättningen till Michael Wolf varit så pass mycket lägre än hos konkurrenterna bara kunnat innebära en sak: att Michael Wolf en dag inte jobbar kvar på Swedbank. Men jag förutsåg då att det skulle bli ett avsked på egen begäran.

Nästan samtliga av Michael Wolfs dryga 80.000 aktier har han förvärvat i ett mycket tidigt skede av sin anställning som VD. De första 40.000 köptes direkt då han tillträdde banken, och de resterande 40.000 köptes inom ett år efter att han tillträtt (om jag minns rätt). I en mailkonversation jag haft med Michael Wolf har han uttryckt att det för honom varit en självklarhet att äga aktier i det bolag han styr. Och som aktieägare skulle jag aldrig köpa aktier i ett bolag där inte VD investerat an ansenlig summa av “eget kapital”.

Nu väntar en “brottsutredning”. Jag kan bara hoppas att den firar Michael Wolf från alla anklagelser.

Samma dag som Michael Wolf fick sparken sålde han hela sitt innehav i banken. En tydligare markering än så kan man knappast göra. Säga vad man vill om Michael Wolf, men ingen kan ta ifrån honom att han lever som han lär.

Av rent känslomässiga skäl hoppas jag att Michael Wolf för all framtid kan få fortsätta vara en av mina stora hjältar. Med eller utan det avsked jag i dag tycker att han förtjänar.