Nu vill jag i princip inte upprepa vad alla andra bloggare redan skrivit om, men några korta ord förtjänar det ändå. Riksbankens senaste höjningar har kanske inte förvånat någon, de har varit väntade och jag tycker nog de har varit av godo för att stävja den ökande skuldbördan på de svenska hushållen. Faktum är att bolånetagarna idag lånar så fruktansvärt mycket pengar att det ter sig humoristiskt att tro att svenska folket som helhet skulle kunna vara skuldfria någon gång i sin livstid. Det enda man kan hoppas på är att bostadspriserna håller i sig så att man, när man blir äldre, kan dumpa över delar av sina skulder på någon annan medan man själv flyttar till något mindre eller billigare och då gör sig skuldfri.

Visserligen behöver man knappast ha som mål att alla ska kunna bli helt skuldfria. Liten mängd lån kan rent av vara av godo. Men principen är fel. Duktiga bloggare har visat att bopriserna i t.ex. Tyskland är klart lägre i förhållande till disponibel inkomst än i Sverige. Hur kommer sig då detta när en tysk arbetares köpkraft de facto är betydligt högre än en likvärdig svensk? Förklaringen är enkel: I tyskland får man inte låna lika lättvindigt som i Sverige, man måste dessutom amortera en del av sina lån. Jag tycker det vore befogat att kräva att man vid pensionsålder skall ha amorterat ner sina lån till ca 65% av det dåvarande marknadsvärdet. Kanske stiger priserna så mycket från dagens nivåer att man kan tro att det löser sig själv, eller så stiger de maximalt i samma takt som ekonomin i övrigt.

Problematiken uppstår för mig i och med Riksbankens inflationsstyrda mål. Denna är helt målstyrd kring KPI, Konsumntprisindex, som är ett mått på hur vanliga och för oss nödvändiga livsmedel, råvaror och sällansköpsvaror utvecklas i pris. Sann inflation hänger enbart ihop med penningmängden i ett system. Trycker man upp nya pengar minskar värdet på de befintliga etc.

Situationen idag är dock att råvaror, el-priser och bopriser har drivits upp markant utan att nya pengar har tillförts systemet. Detta ger en ökad KPI som Riksbanken alltså “måste” stävja. problemet är att höjda räntor gör det betydligt svårare för svenska företag att konkurrera med utländska företag när villkoren för att driva svensk rörelse blir mycket dyrare än i omvärlden. Detta är precis vad som håller på att ske. Med tanke på försvagningen av USD som varit, och den som sannerligen komma skall, blir detta en extremt svår nöt för de svenska exportföretagen att lösa. Just ny tyder ganska mycket på att vi kommer att se ökad press på marginaler. Samtliga verkstadsbolag som rapporterat i Q4 har redan vittnat om detta. Det som tog oss ur krisen snabbare än omvärlden är nu på väg att stjälpa oss.

I dagsläget är det ingen panik, men min stora fråga är om Riksbanken verkligen kan hålla sin räntebaneprognos för framtiden. Jag ser ingen som helst ljusning för vare sig USD eller Euron, och att då fortsätta höja priserna kommer att skapa arbetslöset på hemmaplan när storföretagen drar i svångremmen igen. I förlängningen kan ökad arbetslöshet verkligen få huspriserna att braka ihop. I förlängningen kan sjunkande priser utlösa panik. Se bara hur folk beteer sig på börsen där man verkligen borde vara vana vid svängningar. Vad tror ni händer om gemeneman får för sig att de håller på att gå i personlig konkurs och dessutom bli arbetslösa på kuppen?

Jag tor inte på några husbubblor. En sättning med upp till 30% skulle jag inte heller se som en krasch, bara en dipp, vinsthemtagning eller naturlig svängning. Krasch får vi när situationen börjar likna den på Irland, och dit är det mycket långt kvar.

Kontentan blir att jag inte tror Riksbanken kan fortsätta med sina prognostiserade räntehöjningar.

Idag läser jag krav från Stefan Ingves om att bankernas ägare borde sänka sina avkastningskrav. Jo tjena! Lycka till… Det enda som kan få avkastningskraven att sjunka är att alternativet blir obehagligare för alla, dvs att systemet håller på att gå omkull. Än så länge har vi en bit kvar. Många klarar av betydligt högre räntor.

Vems är ansvaret? Jag kan tycka att politikerna, faktiskt också media, vältrar över för mycket på Riksbanken. Ytterst är det information till varje individ som rår på detta problem. Politikerna, Riksbanken, Finansinspektionen har ett gemensamt ansvar. Nu har de skapat en betydligt dyrare miljö för bankerna att leva i och det är naturligt för bankerna att vältra över kostnaderna på kunderna. Så funkar det i princip alla branscher. Särskilt de där höjda priser har lite påverkan på kunderna. Jämför t.ex. tobak och alkohol. Skillnaden i detta fall är att det finns ett tak för vad samhället klarar. Var det taket går är det ingen som vet.

Men som sagt, höjda räntor har redan fått folk att förstå att det inte går att låna hur mycket som helst. Samtidigt är räntenivåerna fortfarande så låga som man kan förvänta sig under en lågkonjunktur, så företagen borde också klara sig. Kanske är vi därför vid en rimlig nivå redan nu, givet hur omvärlden ser ut just nu.

Avslutningsvis kan man alltid köpa aktier i de bolag man irriterar sig mest på. Den som köper aktier i el-producenter, livsmedel, energi och bank bör få större återbäring än vad prishöjningarna kostar. I synnhert som konsumenternas förbrukning av desamma lär kvarstå på samma nivåer som tidigare.

Råvaruproducenterna har förstått att de kan börja ta riktigt bra betalt för sina ändliga resurser, och vi har nog bara sett början på utvecklingen.