Det högintressanta ämnet i dagens media verkar vara bostadsprisernas utveckling. Det verkar vara så att allt fler sammstämmigt skriker att vi är på väg mot en bubbla som kommer att rasera och att prissättningen på marknaden kan bli uppemot 40%. Jag förnekar inte det faktum att många hushåll kommer att få svårigheter om räntorna traskar upp mot 7% eller en bra bit däröver, vilket är högst rimligt att anta. Vilket ovillkorligen kommer att få effekter på bostadsmarknaden. Sen tycker jag inte det är lika lätt att säga om det kommer att drabba Stockholm eller andra delar av landet värst. I Stockholm har man vant sig vid en hög skuldsättningsgrad då det inte sällan är enda sättet att få tag på en bostad överhuvudtaget, och vore det inte för ett en och annan riskerar att få betalningssvårigheter kunde en korrektion på marknaden lika gärna passera obemärkt. För sålänge man behöver en bostad att bo i så spelar det ju inte så stor roll om den kostar 5 miljoner eller 4 miljoner. Inte heller spelar det någon roll om man tänker byta bostad. Förmodligen kan det snarare bli så att de som byter upp sig kan tjäna mest på bytet. Sådana tendenser såg vi ju för ett år sedan.

Förutom att trycket på bostäder i Stockholm är väldigt högt verkar det också som om allt fler är villiga att lägga allt större del av lönen på just boendet. Även inredningsprogram och renoveringsprogram lär ha bidragit till att öka bolånetagarnas skuldsättningsgrad så till vida att allt fler vill renovera och göra fint hemma.

Alla undersökningar pekar mot att skuldsättningsgraden ökar i hela landet. Framförallt är det förstås i storstadsregionerna och dessutom är ökningen störst i yngre åldrar. De som klagar allra mest över den höga skuldsättningen tycks vara politikerna och finansmännen som styr Sverige, dvs de som sitter på makten att göra förändringarna och som själva inte kommer att få några problem med amorteringarna. De flesta av dem har förutom höga löner dessutom haft förmånen att köpa sina bostäder i en tid då prisbilden var markant mycket lägre och har därmed haft möjlighet att skuldsätta sig mindre och amortera på lånen. Säg den som köper en bostad för 5 miljoner idag och sedan anser att det finns en mening med att amortera en tusenlapp i månaden i resten av sitt liv? Njae, inte troligt va? Är man dessutom ung, knappt har råd att köpa en lägenhet alls och tvingas amortera så kan det bli ännu svårare att köpa sin första bostad. Vad tycker politikerna att man ska göra åt folk som sitter i den situationen? Har ni hört någon kommentera detta överhuvudtaget? Byggs det nya bostäder speciellt avsedda för ungdomar med låga inkomster? Ska man bo hemma tills man blir 35? Är det bara de som redan har rika föräldrar som ska kunna köpa en bostad överhuvudtaget?

Självklart är det ett mycket svårt dilemma som politiker och finansmän nu måste ta tag i och jag avundas ingen av dem. Jag har inte ens någon direkt åsikt i frågan mer än att jag tror att det antingen blir ett samhällsproblem eller inget problem alls. Det har redan gått så långt att det kommer att bli en stor kris om det blir en kris. Däremot tycker jag att debatten är ganska onyanserad. Det handlar bara om hur de som redan har bostad ska kunna behålla dem. Alla ungdomar som snart vill flytta hemifrån kommer inte att kunna göra det, men det är tydligen inte något som någon verkar bry sig om.