Idag, på väg till jobbet, såg jag hur några skator gav sig på ett mycket litet byte, något som såg ut att vara en liten kaninunge. De stod i princip bredvid bytet och pickad med näbben hårt mot det, samtidigt som bytet försökte ta sig runt, förbi och bort. Jag tyckte mig också höra några pip och skrik från bytet ända in i bilen. Av någon underlig anledning kunde jag inte låta bli att stanna och se om den lilla behövde hjälp. Mycket riktigt. Den lilla kaninungen (eller harungen, förmodlign) verkade vettskrämd, flåsade extremt häftigt och pep och bjäbbade om vartannat. Skatorna flyttade självklart på sig några meter när jag kom. Dock var de förvånansvärt närgågna. Jag fick sjasa bort skatorna flera gånger. När inte det heller räckte till slut sprang jag efter dem. När jag gick från platsen kom skatorna direkt tillbaka, fast förvissade om att de skulle få sig en riktig munsbit till frukost. Efter att verkligen ha satt efter dem verkade i alla fall både skatorna och duvorna i närheten ge sig av för gott. Samtidigt lyckades den lilla kaninen fly in under några växter och buskar. Jag hoppas att kaninen klarar sig även om den såg ut att vara för liten för att vara utan sin mamma, men nog skär det allt lite i hjärtat när jag tänker på den även nu. Och visst kan jag bli lite förvånad över min egen reaktion.

Men så är det inte på börsen. Där skulle drakarna mer än gärna flambera oss små lamm både levande och strypta på samma gång. Där finns inte ett uns av känslor. Alla handlar i ren kallblodighet. Ingen ger ett minsta pippa skit i att någon annan förlorar det dem själva vinner.